ekoderligt.blogg.se

Varför ska man inte äta fet fisk från Östersjön?

Persistenta, svårnedbrytbara och lipofila (fettlösliga) föroreningar kan biomagnifiera i näringskedjor, alltså att koncentrationen av ämnena ökar ju högre upp i näringskedjan en organism befinner sig. Höga koncentrationer av dessa ämnen återfinns därför särskilt i rovdjuren bland ryggradsdjur och då särskilt i fet fisk, i toppen av näringskedjor. Exempel på sådana ämnen är dieldrin, DDT, många PCBs, dioxin och metylkvicksilver m.m. 

Att ämnena är fettlösliga eller lipofila betyder att de lipofila molekylerna dras till fetter och skyr vatten och när vi äter fisk som innehåller dessa miljögifter lagras ämnena i våra kroppar under en mycket lång tid.  Det är därför Livsmedelsverket varnar för att äta viss fisk och fisk som befinner sig högt upp i näringskedjan t.ex. strömming/sill, vildfångad lax eller öring från Östersjön men även från Vänern och Vättern bör undvikas. Eftersom miljögifterna lagras i fettvävnad så ansamlas gifterna i våra "fettlager". Om man sedan går ner i vikt kan gifterna istället mobilieras, därför kan det vara farligt att växla mycket i vikt ur ett hälso- och miljögiftsperspektiv.

Små barn, ungdomar, unga kvinnor som någon gång vill bli gravida, gravida och ammande kvinnor  rekommenderas att inte äta fet fisk med höga halter miljögifter som dioxin och PCB m.m. oftare än  2-3 gånger per år av Livsmedelsverket men menar att den övriga befolkningen kan äta det en gång i veckan. Man brukar säga att kvinnors kurva över miljögifter i kroppen sjunker kraftigt vid första barnet och vid amningen och  sjunker sedan för varje barn i och med att gifterna förs över till fostret vid graviditeten via moderkakan och vid amningen via bröstmjölken. Foster och små barn är de som är mest känsliga för de skadliga effekterna av dioxin och PCB. Det är därför särskilt viktigt att barn och kvinnor som senare kommer att föda barn får i sig så lite som möjligt av dessa gifter. Ett nyfött barn kan idag ha betydligt högre halter av miljögifter i blodet än mamman, läskigt va?

I djurstudier har höga halter av dioxiner och PCB visat sig påverka utvecklingen av hjärnan och nervsystemet vilket kan ge beteendestörningar m.m. När man undersökt människor som har utsatts för höga halter så har man sett att föroreningarna kan påverka hormon- och fortplantningssystemet. Ämnena misstänks också påverka immunförsvaret och orsaka cancer.  Höga doser av dioxin kan även ge klorakne, en långvarig akneliknande hudinflammation i ansiktet som sker när kroppen försöker bli av med gifterna.

Jusjtjenko (Ukrainas f.d. president) drabbades år 2004 av dioxinförgiftning och läkarna fann då  koncentrationer av dioxin i blod och kroppsvävnader som var tusen gånger högre än normalt.

 

Dioxin - ett samlingsnamn för en stor grupp ämnen med liknande kemiska och toxikologiska egenskaper. Till dioxinerna räknas polyklorerade dibenso-para-dioxiner (PCDD) och polyklorerade dibensofuraner (PCDF). PCDD och PCDF har aldrig tillverkats kommersiellt, utan bildas som föroreningar vid tillverkning och användning av andra kemikalier. De bildas också vid förbränningsprocesser och vid produktion av järn och stål. Människor får främst i sig dioxiner och PCB via livsmedel som fisk, kött, mjölk och ägg. Ammade spädbarn är den grupp som har det största intaget per kilo kroppsvikt. Halten av dioxin och PCB i modersmjölk har sjunkit stadigt i Sverige sedan början av 1970-talet. Det livsmedel som har högst koncentration av dioxiner och PCB är vildfångad fet fisk från Östersjön, Vänern och Vättern. Barn har ett högre intag än vuxna och personer som äter mycket fet fisk från förorenade områden kan få i sig upp till dubbelt så mycket men ammade spädbarn har ett flera gånger högre intag.

 PBT- kemikalier - kemikalier med PBT- egenskaper, alltså ämnen som är persistenta (långlivade), bioackumulerande (kan lagras i levande vävnad) och toxiska.

POPs - Persistent organic pollutants eller POPs som de även kallas är organiska miljögifter som är svårnedbrytbara eller persistenta. POPs-ämnen har särskilt allvarliga hälso- och miljöfarliga egenskaper.

/ Amanda

Källor:

Karolinska institutet: institutet för miljömedicin, 2015

Livsmedelsverket

Walker, C.H., Sibly, R.M., Hopkin, S.P., Peakall, D.B. 2012. Principles of exotoxicology. CRC Press, USA.