England - ut ur EU, ut ur EM

Igår besegrade lilla Island med lika stor befolkning som Malmö och endast 5000 licensierade fotbollsspelare (herr) stornationen England med cirka 53 miljoner invånare och 1,5 miljoner licensierade. Vad bevisar detta?
 
I grunden är det 11 människor mot 11, inget av lagen är i numerärt över- eller underläge på planen. England har en av världens bästa ligor i Premier League, Island har en inhemsk lika som de flesta inte känner till, inte heller bryr sig nämnvärt om. 
 
England vet att de är bättre på pappret och det är den inställningen de går in med. Island vet också om detta. Två fantastiskt bra tränare i Roy Hodgson och Lars Lagerbäck står vid sidlinjen, är det endast deras förtjänst? Definitivt inte, men med rätt inställning kommer man långt. 
 
Om man sätter fotbollen och sporten åt sidan och ser det som två grupper, eller två företag där det ena individuellt kan prestera bättre, medan det andra fungerar kollektivt, fungerar det senare oftast bättre. Ett annat exempel i EM är Italien och Spanien.
 
Här kan ni höra den isländske kommentatorn vid slutsignalen! Ni får stå ut med den halvdana översättningen..
 
Detta är bara ett av många bevis på att mycket i våra dagliga liv handlar om självförtroende och att vara självsäker och målmedveten. Det finns så mycket som så många människor kan uppnå bara genom att släppa spärren och vidga sina vyer, öppna sina sinnen. 
 
Vi lever bara en gång, vi måste ta tillvara på det och göra det bästa av det. Inte låta en låg självkänsla begränsa det enda liv vi har. Det finns exempel på många personer som drabbats av amputerade ben eller andra handikapp, tex Aron Anderson som med sin rullstol tävlar i en mängd sporter och tom bestiger berg! 
 
Så länge vi kan springa, hoppa, simma, klättra ska vi väl göra det med glädje? En dag kommer vi med all säkerhet behöva någon form av geriatrisk vård för att ens röra oss. Borde vi inte utnyttja varje tillfälle vi får att aktivera oss, våra muskler och våra sinnen och förstå att världen ligger öppen för oss? 
 
När ett litet land som Island går vidare i en stor turnering får jag rysningar, men jag blir framförallt mer inspirerad. Som ett land och som en grupp människor har de gått samman och motbevisat hela Europa, hela världen. Vad säger att vi alla inte kan uppnå något liknande?
 
Vi kan om vi vet att vi kan och vet vi att vi kan, då kan vi ge det en chans!
 
/ Kristoffer